Nu när jag låg och tittade på Emil fick jag sån härlig känsla. En känsla som jag fick när jag tittade på honom första gången. Den känslan är underbar. Den går inte att beskriva. Han satt där i soffan precis som han gjorde för ett år sen och tittade.. Det kändes som jag åkte tillbaka i tiden. Som dom kvällarna då han kom hit och satt med mig i soffan.. Så mysigt. Jag fastnade med blicken och kom på mig själv efter ett tag och blev tårögd.. La mig under täcket i den andra soffan och tänkte tillbaka på dom första kramarna, första kyssarna, promenaderna och när han sov här första gången.
På ett sätt känns det som allt det hände igår.. tiden har gått himla fort. Detta kanske bara är en dröm.. För när man drömmer går tiden jättefort och allt är underbart. Jag kan inte tänka mig att detta är på riktigt. Är det på riktigt?
Det känns så overkligt. Är han verkligen min? Det kan bara inte vara sant. Sån tur har inte jag och kommer aldrig ha heller.

Denna människa, Emil Nilsson, Älskar jag med hela mitt hjärta så mycket att jag ibland inte vet vad jag ska göra..

Förlåt..

Orkar jag drömma länge till eller kommer det ta slut?